Leiðarahöfundur Expressen í Svíþjóð er ekki að skafa utan af því; aðeins Olweusaráætlun ber árangur.
Slappt mot mobbning
Skolverkets rapport om kränkande behandling i skolan är trist läsning. Av flera skäl.
Verket har undersökt skolor i sju kommuner under 2000 och 2001 och konstaterar att de flesta skolor tar problemet på allvar. Man arbetar aktivt med det. Handlingsplaner finns.
För all del: handlingsplanerna håller skiftande kvalitet. Mobbningen upptäcks ofta för sent. Föräldrar informeras för sent. Kontakten med fritidshem tryter. Dokumentationen av ärendena är bristfällig. Lärares och andra vuxnas kränkande behandling av eleverna ignoreras.
Men skolorna vill väl även om de kan förbättra sig, lyder den menlösa och obrukbara slutsatsen.
I rapporten används genomgående uttrycket kränkande behandling och skolverket förklarar att det är viktigt att inse att det finns andra problem än mobbning.
Det är ett stort problem, framhåller man, att skolorna har ett för snävt kränkningsbegrepp och därför missar dessa andra problem. Skolorna måste vidga perspektivet.
Vilka är då dessa andra problem? Det säger skolverket inte ett ord om. Men vi och de politiker som ska läsa rapporten kan ju gissa.
Rasism, främlingsfientlighet, homofobi och könsrelaterad mobbning för två år sedan fick skolverket i uppdrag av regeringen att kartlägga förekomsten av sådana otidigheter. Är det detta man syftar på?
En studie från augusti i år visar att hälften av skolflickorna anser att sexuella trakasserier är ett problem i den egna skolan.
Var tionde elev säger att lärare och annan skolpersonal kommit med sexuellt nedsättande kommentarer och skämt.
15 procent av de barn som ringde BRIS under 1999 gjorde det för att berätta att de trakasserats sexuellt av lärare eller andra vuxna i skolan.
Mer än var tredje homosexuell skolflicka och knappt var fjärde homosexuell skolpojke har gjort självmordsförsök, visar en färsk undersökning.
Mot den bakgrunden kan man tycka att skolverket kunde ha utvecklat sina frågeställningar och problemformuleringar något spetsigare. Det hade förhoppningsvis resulterat i en intressantare slutsats än att allt fungerar så där.
Alla skolor har alltså handlingsplaner. Men med tanke på att problemidentifiering och åtgärdsprogram inte fungerar, och att mobbningen också enligt skolverkets andra undersökningar ökar, borde handlingsplanerna naturligtvis betraktas som misslyckade.
Skolor utformar sina egna handlingsplaner. Det nya förslaget från skollagskommittén innehåller inga förändringar.
Men varför använda hemsnickrade planer när det finns forskningsbaserade och kvalitetssäkrade åtgärdsprogram?
Den svenske forskaren Dan Olweus är verksam i Norge. I slutet av 90-talet ledde han ett projekt i 14 norska skolor. Det resulterade i att mobbningen minskade med 30 procent.
Samtidigt pågick 56 andra antimobbningsprojekt runtom i Norge. Samtliga visade sig vara verkningslösa.
Det borde naturligtvis vara lag på att alla skolor har och följer professionellt utarbetade handlingsplaner mot kränkande beteenden.
Det borde naturligtvis finnas en statlig tillsynsmyndighet som med kraft och stringens undersöker handlingsplanernas effektivitet.
Ett skolverk värt namnet.
Av LEDARREDAKTIONEN